Leser noveller av Katarina Kieri. En av dem beskriver en lärer som betrakter sine elever og reflekterer over dem og seg selv. En novelle er egentlig for kort for å sakse fra, men jeg kan ikke la väre, dette er fint:
"Ja, det är mycket de inte forstår, mycket de inte vet om sig själva. Så är det bara, inget konstigt med det, visste man allt om sig själv när man var sexton-sjutton-arton, skulle man kanske inte orka trava vidare.
Hon ser ut över dem ibland och undrar om de kommer att förstå sina egna historier, om de kommmer att inse betydelsen av somliga ögonblick. Hur korta stunder blir kvar i en, som gåtor, som ledtrådar som man sedan bär med sig resten av livet och som man, medvetet eller omedvetet, kommer att koppla samman med bilden av sig själv, av sitt liv, av sitt öde. Hon har många gånger lekt med tanken på att hon plötsligt skulle berätta något för dem. Eller lekt, det låter alldeles för ... ja, lekfullt, glättigt. Hon har tänkt tanken, helt enkelt. Det kommer naturligtvis inte att hända, men hon har haft många tillfällen att fundera, hennes blick har vandrat en del under årens lopp".
